Jag sitter här en helt vanlig vardagskväll och inser att jag… är ensam. Inte på ett dramatiskt sätt, inte på ett sorgligt sätt… bara ensam. För första gången på väldigt länge är det ingen som behöver mig. Ingen som ropar, frågar, förväntar sig. Det är bara jag och tystnaden (och massa måsar som skriker för att deras ungar lämnar boet ).

Och det känns… märkligt.

Jag hade bestämt mig för att inte ta tag i alla måsten. Lite nytta gör jag, men inget stort (tvättar handdukar och skriver detta inlägg). Ändå kan jag inte riktigt slappna av. Det är som om jag går runt och väntar på något. Men vad?

När livet varit inrutat för länge

Jag märker hur ovant det här är. Mitt liv har varit så inrutat, så fyllt av rutiner och ansvar, att jag nästan glömt hur det känns att bestämma över min egen tid. Att bara få vara. Att inte vara på väg någonstans.

Det här är en del av min resa, att långsamt hitta tillbaka till egen tid, egen rytm och egen närvaro.

Vad är det jag väntar på?

När jag känner efter lite mer så tror jag att jag vet vad som skaver.

Jag går och väntar på att någon ska behöva mig.

Ett sms. Ett Messenger-pling. Ett samtal. En fråga. En förväntan.

Det är som om min kropp fortfarande är inställd på att vara redo. Som om jag är programmerad att reagera så fort någon drar i mig. Jag har en tendens att alltid svara, alltid ställer upp, alltid finns där. Och när ingen hör av sig… då känns det nästan som att något är fel.

Det är en märklig insikt, att tystnaden kan kännas mer stressande än ljudet av en notis eller att någon ropar på mig.

Måste jag svara? Måste jag ställa upp?

Det är en fråga jag brottas med. Och svaret är egentligen ganska enkelt:

Om det handlar om mina barn: självklart. Men allt annat? Nej.

Jag måste inte svara direkt. Jag måste inte vara tillgänglig hela tiden. Jag måste inte bära allt.

Det här är en del av min personliga utveckling, att lära mig gränser utan skuld och att inte automatiskt kliva in i rollen som en problemlösare.

Den nya sortens ensamhet

Det här är inte ensamhet som i att vara övergiven. Det är ensamhet som i att få utrymme. Och jag märker att jag behöver träna på det.

Att vila utan att vänta på nästa avbrott. Att låta tystnaden vara tystnad. Att känna efter vad jag vill, inte vad någon annan behöver.

Det är en ny sorts frihet. Lite obekväm. Lite skör. Men också väldigt viktig och på något sätt skön.

Reflektionsfråga

När du får en stund för dig själv, vad är det första som händer i dig? Känner du lugn, rastlöshet, skuld, frihet… eller något helt annat?

The post Att våga vila. Om ensamhet, gränser och att välja sig själv first appeared on Klarhetsresan.