Men ändå kan jag ibland känna att jag inte riktigt har vänner. Och då börjar jag fundera på vad vänskap egentligen betyder i min ålder och hos dem som är äldre än jag.

Bekanta — människor jag har trevligt med

När jag tänker på bekanta så är det ofta personer jag har det lätt och trevligt med. Vi pratar om jobbet, familjen, serier, vardagen, livet i allmänhet och lite allt möjligt. Det är trevligt, men det är också ganska… ytligt. Jag märker att jag håller en viss distans. Inte för att jag vill, utan för att relationen liksom är byggd så.

Och det är inget fel med det. Men för mig är det är inte vad jag vill kalla vänskap, jag kallar det bekantskap.

Vänner — människor som får se lite mer av mig

När jag var yngre var vänskap något annat. Man hängde spontant och ofta, man var uppe sent, man delade allt. Det fanns tid, energi och ett helt annat sätt att leva.

Nu när man är vuxen är vänskap på ett helt annat sätt. En vän är någon jag kan:

• vara mig själv med, utan att känna att jag måste vara på ett visst sätt
• prata om känslor, inte bara det som är enkelt och ytligt
• höra av mig till när något känns jobbigt
• skratta med på riktigt, inte bara småsnacka

Det är någon som ser mig lite mer än andra gör, och som känner mig lite mer på djupet. Någon jag känner mig trygg med, även när jag inte är på topp.

Insikt: Vänskap ser annorlunda ut när man blir äldre

Det är inte längre spontana kvällar eller att ses varje dag. Det är inte att dela allt eller att ha samma livsstil. Det är mer som små trygga platser i vardagen, personer där jag kan slappna av en stund.

Och då blir frågan: Har jag kanske vänner utan att kalla dem för det?

Det kan mycket väl vara så. Ibland handlar det inte om att sakna relationer, utan bara om att vi inte har rätt ord för dem. Bekant, kollega, ex, granne… eller är det en ”vän”?

Ett enkelt sätt att känna efter

Jag brukar tänka så här:

Vem skulle jag våga vara lite mer mig själv med?

Den personen är ofta mer vän än bekant, även om vi inte ses ofta, och även om livet är fullt av jobb, barn, ansvar, återhämtning och allt det där som vuxenlivet innebär.

Vänskap i vuxen ålder är inte alltid stort och dramatiskt. Det är ofta något enkelt. En känsla av att kunna vara sig själv, utan att behöva förklara sig.

Och när jag ser på mina relationer med de ögonen… så inser jag att jag kanske inte är så ensam som jag ibland tror.

Hur ser du på saken?

Vilka personer i ditt liv känns trygga, enkla eller trevliga att vara med, även om du inte brukar kalla dem för vänner?

The post 50+ och fundering om vänskap first appeared on Klarhetsresan.

Jag sitter här en helt vanlig vardagskväll och inser att jag… är ensam. Inte på ett dramatiskt sätt, inte på ett sorgligt sätt… bara ensam. För första gången på väldigt länge är det ingen som behöver mig. Ingen som ropar, frågar, förväntar sig. Det är bara jag och tystnaden (och massa måsar som skriker för att deras ungar lämnar boet ).

Och det känns… märkligt.

Jag hade bestämt mig för att inte ta tag i alla måsten. Lite nytta gör jag, men inget stort (tvättar handdukar och skriver detta inlägg). Ändå kan jag inte riktigt slappna av. Det är som om jag går runt och väntar på något. Men vad?

När livet varit inrutat för länge

Jag märker hur ovant det här är. Mitt liv har varit så inrutat, så fyllt av rutiner och ansvar, att jag nästan glömt hur det känns att bestämma över min egen tid. Att bara få vara. Att inte vara på väg någonstans.

Det här är en del av min resa, att långsamt hitta tillbaka till egen tid, egen rytm och egen närvaro.

Vad är det jag väntar på?

När jag känner efter lite mer så tror jag att jag vet vad som skaver.

Jag går och väntar på att någon ska behöva mig.

Ett sms. Ett Messenger-pling. Ett samtal. En fråga. En förväntan.

Det är som om min kropp fortfarande är inställd på att vara redo. Som om jag är programmerad att reagera så fort någon drar i mig. Jag har en tendens att alltid svara, alltid ställer upp, alltid finns där. Och när ingen hör av sig… då känns det nästan som att något är fel.

Det är en märklig insikt, att tystnaden kan kännas mer stressande än ljudet av en notis eller att någon ropar på mig.

Måste jag svara? Måste jag ställa upp?

Det är en fråga jag brottas med. Och svaret är egentligen ganska enkelt:

Om det handlar om mina barn: självklart. Men allt annat? Nej.

Jag måste inte svara direkt. Jag måste inte vara tillgänglig hela tiden. Jag måste inte bära allt.

Det här är en del av min personliga utveckling, att lära mig gränser utan skuld och att inte automatiskt kliva in i rollen som en problemlösare.

Den nya sortens ensamhet

Det här är inte ensamhet som i att vara övergiven. Det är ensamhet som i att få utrymme. Och jag märker att jag behöver träna på det.

Att vila utan att vänta på nästa avbrott. Att låta tystnaden vara tystnad. Att känna efter vad jag vill, inte vad någon annan behöver.

Det är en ny sorts frihet. Lite obekväm. Lite skör. Men också väldigt viktig och på något sätt skön.

Reflektionsfråga

När du får en stund för dig själv, vad är det första som händer i dig? Känner du lugn, rastlöshet, skuld, frihet… eller något helt annat?

The post Att våga vila. Om ensamhet, gränser och att välja sig själv first appeared on Klarhetsresan.