Jag är i skrivande stund 52 år. Jag har levt ett helt liv fullt av människor, partners, kollegor, grannar, föräldrar från skolan, folk jag möter i vardagen och många har jag trivts väldigt bra med. Jag har inga problem att prata med människor, jag tycker om det sociala, jag gillar att ha det trevligt.
Men ändå kan jag ibland känna att jag inte riktigt har vänner. Och då börjar jag fundera på vad vänskap egentligen betyder i min ålder och hos dem som är äldre än jag.
Bekanta — människor jag har trevligt med
När jag tänker på bekanta så är det ofta personer jag har det lätt och trevligt med. Vi pratar om jobbet, familjen, serier, vardagen, livet i allmänhet och lite allt möjligt. Det är trevligt, men det är också ganska… ytligt. Jag märker att jag håller en viss distans. Inte för att jag vill, utan för att relationen liksom är byggd så.
Och det är inget fel med det. Men för mig är det är inte vad jag vill kalla vänskap, jag kallar det bekantskap.
Vänner — människor som får se lite mer av mig
När jag var yngre var vänskap något annat. Man hängde spontant och ofta, man var uppe sent, man delade allt. Det fanns tid, energi och ett helt annat sätt att leva.
Nu när man är vuxen är vänskap på ett helt annat sätt. En vän är någon jag kan:
- vara mig själv med, utan att känna att jag måste vara på ett visst sätt
- prata om känslor, inte bara det som är enkelt och ytligt
- höra av mig till när något känns jobbigt
- skratta med på riktigt, inte bara småsnacka
Det är någon som ser mig lite mer än andra gör, och som känner mig lite mer på djupet. Någon jag känner mig trygg med, även när jag inte är på topp.
Insikt: Vänskap ser annorlunda ut när man blir äldre
Det är inte längre spontana kvällar eller att ses varje dag. Det är inte att dela allt eller att ha samma livsstil. Det är mer som små trygga platser i vardagen, personer där jag kan slappna av en stund.
Och då blir frågan: Har jag kanske vänner utan att kalla dem för det?
Det kan mycket väl vara så. Ibland handlar det inte om att sakna relationer, utan bara om att vi inte har rätt ord för dem. Bekant, kollega, ex, granne… eller är det en ”vän”?
Ett enkelt sätt att känna efter
Jag brukar tänka så här:
Vem skulle jag våga vara lite mer mig själv med?
Den personen är ofta mer vän än bekant, även om vi inte ses ofta, och även om livet är fullt av jobb, barn, ansvar, återhämtning och allt det där som vuxenlivet innebär.
Vänskap i vuxen ålder är inte alltid stort och dramatiskt. Det är ofta något enkelt. En känsla av att kunna vara sig själv, utan att behöva förklara sig.
Och när jag ser på mina relationer med de ögonen… så inser jag att jag kanske inte är så ensam som jag ibland tror.
Hur ser du på saken?
Vilka personer i ditt liv känns trygga, enkla eller trevliga att vara med, även om du inte brukar kalla dem för vänner?