Jag märker att jag ofta är självkritisk. Mina tankar hamnar lätt i funderingar kring hur andra uppfattar mig. Om jag verkar konstig, säger fel saker, om andra tycker att jag är annorlunda på något sätt.

Egentligen tror jag att det handlar om en rädsla för att inte passa in. Att bli dömd eller få etiketter satta på sig.

Jag jobbar på att bry mig mindre om vad andra tycker. Men om jag ska vara ärlig så är det skitsvårt för att tala klarspråk. Det är inte bara något man bestämmer sig för en dag och sedan är man aldrig självkritisk igen… så enkelt är det inte!

Häromdagen fick jag en tanke som stannade kvar. Och den fick mig att reflektera och även till att skriva detta inlägg.

Jag tänkte att om det finns minst en människa som tycker om mig för den jag är, utan att döma mig eller försöka göra om mig, ja… då blir jag faktiskt glad. Inte tio personer, inte hundra… EN person!

Någon som kan se mig precis som jag är och ändå tycka att jag duger. När jag tänkte så blev något lite lugnare inom mig. Men sedan kom en annan tanke. Tänk om den personen också kan vara jag.

För om jag hela tiden letar efter acceptans från andra, men glömmer att ge den till mig själv, då kommer det nog alltid att kännas som att något saknas och självkritiken kommer finnas kvar.

Jag tror inte att målet är att sluta bry sig om vad andra tycker. Vi människor behöver varandra. Vi vill känna tillhörighet och bli omtyckta. Men kanske behöver jag bli en av de människor som tycker om mig själv allra mest. En av de människor som inte dömer mig så hårt. En av de människor som ser mina egenheter och tänker: ”Ja, det där är också en del av mig.”

Kanske är det den viktigaste relationen jag har. För människor kommer och går genom mitt liv, det har det alltid gjort, men jag kommer att leva med mig själv varje dag.

Så min tanke jag ska bära med mig, och påminna mig själv om är:

”Det räcker att minst en människa tycker om mig för den jag är. Och det kan vara jag.”

Det är en enkel mening. Men för mig känns den viktig.

Reflektionsfråga: Hur skulle ditt liv förändras om du började behandla dig själv med samma värme och acceptans som du önskar få från andra?

The post Räcker det med en person för att ta bort självkritik? first appeared on Klarhetsresan.

Det finns något magiskt i mötet med andra människor jag inte träffat tidigare. I en kort stund kan en främlings sätt att vara spegla en del av mig som annars ligger dold. När den andra är vänlig, ödmjuk och öppen utan att döma, får jag utrymme att vara den jag vill vara, och jag märker att jag då också blir mer vänlig, ödmjuk och öppen tillbaka. Och det är just den person jag vill vara. Det gör både mig och den andra mer värdefulla.

Mötesdynamiken som speglar mig

När ingen dömer växer mitt mod. En icke-dömande närvaro minskar rädslan för att göra fel eller visa sårbarhet. Den energi jag annars använder till att försvara mig frigörs och jag kan vara mer mig själv.

Ödmjukhet skapar tillit. När någon visar ödmjukhet behöver man inte dominera eller bevisa något. Jag vågar sänka garden och blir samtidigt mer avslappnad.

Öppenhet bjuder in till att utforska. När någon är nyfiken utan att vara påträngande, blir varje fråga en möjlighet för mig att upptäcka nya nyanser av mig själv. Jag prövar ord, känslor och perspektiv, och ser vad som känns rätt.

Hur jag blir mitt bästa jag i mötet med andra

• Jag är närvarande.
  Jag ger min fulla uppmärksamhet och lyssnar utan att planera svar.
• Jag speglar tillbaka.
  Jag bekräftar vad jag hör: ”Jag hör att det var svårt för dig” eller ”Det låter som att du blev glad”. Det skapar värde för den andra och stärker min egen empati.
• Jag visar ödmjukhet.
  Jag delar det jag inte vet eller det jag lär mig i stunden. Det gör mig mänsklig och inbjuder till ömsesidighet.
• Jag undviker att döma.
  Jag håller tillbaka snabba tolkningar och frågar istället: ”Hur kändes det?” eller ”Vad menar du när du säger så?”
• Jag bekräftar den andres värde.
  Ett enkelt ”Tack, det var snällt av dig” får både mig och den andra att känna sig sedda.

Avslutning och uppmuntran till dig

Möten med andra är inte bara sociala utbyten, de är även speglar. När jag möter vänlighet, ödmjukhet och öppenhet i en annan människa får jag tillåtelse att vara samma person tillbaka. Det gör både den andra och mig själv mer värdefulla.

Uppmuntran till dig: Våga möta nya människor med öppenhet, nyfikenhet och intresse. Låt deras goda sidor spegla fram delar av dig som du kanske inte visste fanns. På så sätt kan du hitta dig själv i möten med andra.

The post Att lära känna sig själv genom mötet med andra first appeared on Klarhetsresan.

Jag sitter här en helt vanlig vardagskväll och inser att jag… är ensam. Inte på ett dramatiskt sätt, inte på ett sorgligt sätt… bara ensam. För första gången på väldigt länge är det ingen som behöver mig. Ingen som ropar, frågar, förväntar sig. Det är bara jag och tystnaden (och massa måsar som skriker för att deras ungar lämnar boet ).

Och det känns… märkligt.

Jag hade bestämt mig för att inte ta tag i alla måsten. Lite nytta gör jag, men inget stort (tvättar handdukar och skriver detta inlägg). Ändå kan jag inte riktigt slappna av. Det är som om jag går runt och väntar på något. Men vad?

När livet varit inrutat för länge

Jag märker hur ovant det här är. Mitt liv har varit så inrutat, så fyllt av rutiner och ansvar, att jag nästan glömt hur det känns att bestämma över min egen tid. Att bara få vara. Att inte vara på väg någonstans.

Det här är en del av min resa, att långsamt hitta tillbaka till egen tid, egen rytm och egen närvaro.

Vad är det jag väntar på?

När jag känner efter lite mer så tror jag att jag vet vad som skaver.

Jag går och väntar på att någon ska behöva mig.

Ett sms. Ett Messenger-pling. Ett samtal. En fråga. En förväntan.

Det är som om min kropp fortfarande är inställd på att vara redo. Som om jag är programmerad att reagera så fort någon drar i mig. Jag har en tendens att alltid svara, alltid ställer upp, alltid finns där. Och när ingen hör av sig… då känns det nästan som att något är fel.

Det är en märklig insikt, att tystnaden kan kännas mer stressande än ljudet av en notis eller att någon ropar på mig.

Måste jag svara? Måste jag ställa upp?

Det är en fråga jag brottas med. Och svaret är egentligen ganska enkelt:

Om det handlar om mina barn: självklart. Men allt annat? Nej.

Jag måste inte svara direkt. Jag måste inte vara tillgänglig hela tiden. Jag måste inte bära allt.

Det här är en del av min personliga utveckling, att lära mig gränser utan skuld och att inte automatiskt kliva in i rollen som en problemlösare.

Den nya sortens ensamhet

Det här är inte ensamhet som i att vara övergiven. Det är ensamhet som i att få utrymme. Och jag märker att jag behöver träna på det.

Att vila utan att vänta på nästa avbrott. Att låta tystnaden vara tystnad. Att känna efter vad jag vill, inte vad någon annan behöver.

Det är en ny sorts frihet. Lite obekväm. Lite skör. Men också väldigt viktig och på något sätt skön.

Reflektionsfråga

När du får en stund för dig själv, vad är det första som händer i dig? Känner du lugn, rastlöshet, skuld, frihet… eller något helt annat?

The post Att våga vila. Om ensamhet, gränser och att välja sig själv first appeared on Klarhetsresan.

Jag bestämde mig för att ta det lugnt och inte stressa in i något nytt förhållande. Istället ville jag fokusera på mig själv, inte fylla några tomrum eller tappa bort mig i någon annans behov. Jag ville stanna upp, lyssna inåt och låta allt få mogna i sin egen takt. Det blev viktigt för mig att leva mer i linje med mina egna värderingar och det som verkligen betyder något för mig, snarare än att bara följa förväntningar eller jaga det som går snabbast. Jag ville hitta en riktning som känns rätt för mig.

Att gå isär var tufft, men det gav mig också en chans att växa. Smärtan öppnade upp för en ny sorts klarhet, där jag kunde se vad som verkligen betyder något för mig. Jag började förstå mina egna mönster bättre och släppa taget om roller som inte längre passade mig. När jag lever mer i linje med mina värderingar känner jag mig starkare och vågar lyssna på mitt hjärta på ett sätt jag inte gjort förut.

Jag skyndar mig inte längre. Istället låter jag livet landa och min riktning växa fram inifrån, styrd av mina värderingar. Detta är inte ensamhet, det är ett medvetet val att leva mer äkta, närvarande och i linje med den jag strävar efter att vara.

Just nu ser jag med spänning fram emot framtiden och är nyfiken på vad den har att erbjuda. 

The post När två blir en, återvänder jag till mina värderingar. first appeared on Klarhetsresan.

För mig dyker motståndet ofta upp när en uppgift saknar mening. Det är som om kroppen bromsar och säger: “Varför gör jag det här?” Och när jag inte har ett bra svar, då fastnar jag. Inte för att jag är lat, utan för att uppgiften inte är förankrad i något som känns viktigt.

När jag stannar upp och lyssnar

I stället för att pressa mig igenom motståndet försöker jag stanna upp och fråga mig själv varför. Och inte bara en gång, utan minst tre gånger. Första svaret är nästan alltid ytligt: “Jag borde göra det här.” Andra svaret kommer lite djupare: “Det här leder mig närmare något jag vill.” Tredje svaret landar ofta i kärnan: “Det här är viktigt för mig för att…”

När jag hittar den där kärnan brukar motståndet släppa. Inte för att uppgiften blivit lättare, utan för att den fått mening.

När meningen inte finns i mig själv

Ibland hittar jag ingen egen mening, hur många “varför” jag än ställer. Och då försöker jag inte längre tvinga fram en. I stället frågar jag mig: “Ger det här mening för någon annan?” Förvånansvärt ofta gör det det. Kanske underlättar det för en kollega, skapar trygghet för någon jag bryr mig om, eller gör vardagen lite lättare för någon annan.

Och då händer något. Jag ser på uppgiften med andra ögon. Den blir inte min, men den blir viktig ändå. När jag känner mig betydelsefull, när jag märker att något jag gör faktiskt gör skillnad, då minskar motståndet. Det är som om kroppen säger: “Det här spelar roll.”

Motstånd som en väg inåt

Ju mer jag lär mig om mig själv, desto mer inser jag att motstånd inte är något jag ska kämpa emot. Det är något jag ska lyssna på. Varje gång jag stannar upp, ställer mina “varför”-frågor och letar efter mening, i mig själv eller i relation till andra, så förstår jag mig själv lite bättre. Jag ser vad som driver mig, vad som saknas, vad som betyder något.

Motståndet blir som en liten uppmaning: “Här finns något att upptäcka.”

Att växa genom det som tar emot

När jag vågar möta motståndet i stället för att skämmas över det, så växer jag. Jag blir tydligare med vad jag vill, vad jag behöver och vad som faktiskt spelar roll. Och det fina är att det gäller både de stora livsvalen och de små vardagliga uppgifterna. Varje gång jag tar mig igenom motståndet, inte genom att pressa, utan genom att förstå, blir jag lite mer mig själv.

Kärnan

Motstånd är inte ett hinder. Det är en inbjudan. En chans att stanna upp, lyssna och hitta mening. En möjlighet att växa, både i riktning och i självkännedom.

Vilket motstånd i ditt liv skulle kunna vara en vägvisare, om du stannade upp och lyssnade på det?

The post Motstånd är inte ett hinder, det är en vägvisare first appeared on Klarhetsresan.

Det här handlar inte om skuld. Det handlar om mönster. Om hur vi formas av det vi växer upp i, och hur vi kan börja forma något nytt.

Oro som språk

Barn lär sig inte bara genom ord. De lär sig genom stämningar, pauser, blickar, tonfall. Om en förälder ofta är på helspänn, analyserar risker eller försöker förutse allt som kan gå fel, blir det ett slags osynligt språk i hemmet. Ett språk som säger:

”Världen är lite farlig. Du måste vara vaksam.”

Det är inte förälderns fel. Det är ofta en strategi som en gång var nödvändig. Men barnet kan ta in den och gör den till sin.

Oro som överlevnadsstrategi

Oro är inte bara en känsla. Det är ett system. När en förälder har varit tvungen att vara uppmärksam för att klara sig, kanske i en otrygg barndom, kanske i en relation, kanske i en miljö där man behövde läsa av minsta signal, så blir vaksamheten en del av nervsystemets grundinställning.

Det här kan sedan föras vidare genom:

• Beteenden – hur vi reagerar på osäkerhet
• Regler – vad som är ”farligt”, ”olämpligt”, ”för mycket”
• Tystnad – det som aldrig sägs men alltid känns
• Överbeskydd – som egentligen är kärlek i förklädnad

Barnet lär sig inte bara vad man ska vara rädd för, utan att man ska vara rädd.

Oro är formbart

Det mest hoppfulla med ärvd oro är att den inte är permanent. Nervsystem är plastiska. Mönster går att mjuka upp. Nya erfarenheter kan bli nya kartor.

Det börjar ofta med tre enkla steg:

1. Se mönstret
   Att förstå att oron inte är ”jag”, utan något jag lärt mig.
   
2. Sakta ner reaktionen
   Att lägga märke till när kroppen går upp i varv och ge den en chans att landa innan man agerar. Ta det lugnt och tänk till!
   
3. Välja ett nytt sätt
   Att våga testa ett annat sätt, även om det känns ovant. Att låta barn se att man kan vara rädd och modig samtidigt. Låt din egen oro stanna hos dig! För inte över den till ditt barn!

Det är så cirklar bryts. Inte genom perfektion, utan genom små, ärliga justeringar.

När en generation börjar läka

När en vuxen börjar arbeta med sin oro händer något vackert:
Barnet får inte bara en tryggare förälder, barnet får också en modell för hur man tar hand om sig själv.

Konkreta exempel från vardagen

Exempel 1: ”Var försiktig!” blir ett livsmantra

Förälderns mönster:
En mamma som själv växte upp i en otrygg miljö säger ofta ”akta dig”, ”var försiktig”, ”gå inte för långt”, ”ring när du är framme”.
Det är kärlek, men också ett nervsystem som alltid förväntar sig fara.

Barnets upplevelse:
Barnet börjar tolka världen som full av risker.
Det blir svårt att ta initiativ, prova nytt eller känna sig trygg i det okända.

Ett nytt sätt:
Föräldern börjar säga:
”Jag finns här om du behöver mig. Utforska, jag tror på dig.”
Barnet får en annan karta: världen är inte bara farlig, den är också möjlig.

Exempel 2: Överanalyserandet vid middagsbordet

Förälderns mönster:
En pappa som alltid försöker förutse problem: ”Tänk om det blir förseningar”, ”Vad gör vi om det inte funkar?”, ”Har du tänkt på att…?”.
Det är ett sätt att skapa kontroll.

Barnets upplevelse:
Barnet lär sig att varje beslut måste analyseras i detalj.
Det blir svårt att känna spontanitet eller tillit till att saker ordnar sig.

Ett nytt sätt:
Föräldern övar på att ibland säga:
”Vi testar och ser vad som händer.”
Barnet får uppleva att allt inte behöver vara perfekt planerat.

Exempel 3: Tystnaden som signal

Förälderns mönster:
En förälder som bär mycket oro inombords men aldrig pratar om den.
Barnet känner stämningen men får ingen förklaring.

Barnets upplevelse:
Barnet fyller i tomrummet själv:
”Det är nog jag som gjort något fel.”
”Något hemskt är på väg att hända.”

Ett nytt sätt:
Föräldern börjar säga:
”Jag är lite stressad just nu, men det handlar inte om dig. Jag tar hand om det.”
Barnet lär sig att känslor går att prata om — och att de inte är farliga.

Exempel 4: Överbeskydd i sociala situationer

Förälderns mönster:
En förälder som alltid följer med, alltid pratar åt barnet, alltid löser konflikter direkt. Det är omtanke, men också rädsla för att barnet ska bli sårat.

Barnets upplevelse:
Barnet får svårt att tro att det klarar sig själv.
Självförtroendet blir beroende av att någon annan ”fixar”.

Ett nytt sätt:
Föräldern backar ett steg och säger:
”Jag är här om du behöver mig, men prova själv först.”
Barnet får chans att bygga egen trygghet.

Exempel 5: Oro kring prestation

Förälderns mönster:
En förälder som alltid försöker hjälpa barnet att ”göra rätt”, ”göra bra ifrån sig”, ”inte misslyckas”.
Det är ofta en spegling av den egna rädslan för att inte duga.

Barnets upplevelse:
Barnet lär sig att misstag är farliga.
Att värde sitter i prestation.

Ett nytt sätt:
Föräldern börjar säga:
”Det viktiga är att du försöker. Misslyckanden är en del av att lära sig.”
Barnet får en helt annan relation till sig själv.

Min egen oro…

Jag känner igen mig i de flesta exemplen ovan, det har funnits där i mitt liv men med en skillnad… min föräldrar har inte lärt sig att bryta mönstret. Men jag förlåter dem och älskar dem ändå!

Jag har kämpat hela mitt liv med oro och gör ständigt riskanalyser. Jag skulle nog säga att jag är lite av en expert på just riskanalyser.

Nu kämpar jag med att bryta mönster. Jag har tre söner och det är en utmaning som inte är enkel men jag gör mitt bästa. Ibland lyckas jag men för det mesta kommer mina gamla inlärda mönster och smyger sig på mig.

Reflektionsfråga

Vilket mönster av oro känner du igen från din egen uppväxt och vilket litet steg skulle kunna bli början på ett nytt arv från dig?

The post Oro som går i arv och hur man bryter cirkeln first appeared on Klarhetsresan.

Ett av de starkaste ögonblicken kom när jag blev pappa för första gången. Det var natt på BB. På grund av komplikationer blev jag ensam med min son Ludvig i ett eget rum. Jag var trött efter en lång och intensiv dag, men samtidigt helt vaken. Han låg bredvid mig i sängen, så liten, så beroende av mig. Och där hände något…

Jag kände ett ansvar som gick djupare än något jag tidigare upplevt.
Tankarna om vår framtid, om vem jag ville vara för honom, om vad han skulle behöva av mig, allt det väckte en stark känsla av meningsfullhet. Jag låg vaken hela natten och bara tittade på honom. Det var som om tiden stod stilla och något i mig föll på plats.

Och den känslan har återkommit många gånger sedan dess.

När Oskar föddes. När Hugo föddes. Tre söner, tre olika personligheter, tre olika sätt att visa mig vad som är viktigt. Var och en av dem har gett mig stunder där jag känt samma sak: ansvar och närvaro. Stunder där jag blir mer i kontakt med några av mina värderingar: omtanke, äkthet, trygghet.

Men meningsfullhet finns inte bara i stora livshändelser.

Den finns också i vardagen. Som när jag coachar en kollega som behöver stöd. När jag får hjälpa honom att se sitt eget värde, känna sig inkluderad, känna sig viktig. Det är samma känsla där också: ansvar som väcker närvaro. När jag får bidra med min erfarenhet, min kompetens, min omtanke… ja, då blir jag mer mig själv.

Jag har insett att meningsfullhet för mig nästan alltid tänds i stunder där någon behöver mig. När jag får vara en trygg punkt. När jag får skapa klarhet. När jag får ge något som är viktigt.

Och framåt…
Det jag längtar efter är att meningsfullheten ska fortsätta ge mig riktning och glädje. Att jag får fortsätta vara den som står nära, den som lyssnar, den som bär när det behövs. Att jag får fortsätta vara en varm och lugn plats för dem jag möter, mina barn, mina närmaste, mina kollegor, människorna i mitt liv.

Meningsfullhet är inte alltid något man hittar. Ibland är det något som hittar oss. I ögonblick där vi plötsligt känner:

“Här är jag. Det här är viktigt. Det här är jag menad att göra.”

The post När meningsfullhet blir tydligt first appeared on Klarhetsresan.