Jag märker att jag ofta är självkritisk. Mina tankar hamnar lätt i funderingar kring hur andra uppfattar mig. Om jag verkar konstig, säger fel saker, om andra tycker att jag är annorlunda på något sätt.

Egentligen tror jag att det handlar om en rädsla för att inte passa in. Att bli dömd eller få etiketter satta på sig.

Jag jobbar på att bry mig mindre om vad andra tycker. Men om jag ska vara ärlig så är det skitsvårt för att tala klarspråk. Det är inte bara något man bestämmer sig för en dag och sedan är man aldrig självkritisk igen… så enkelt är det inte!

Häromdagen fick jag en tanke som stannade kvar. Och den fick mig att reflektera och även till att skriva detta inlägg.

Jag tänkte att om det finns minst en människa som tycker om mig för den jag är, utan att döma mig eller försöka göra om mig, ja… då blir jag faktiskt glad. Inte tio personer, inte hundra… EN person!

Någon som kan se mig precis som jag är och ändå tycka att jag duger. När jag tänkte så blev något lite lugnare inom mig. Men sedan kom en annan tanke. Tänk om den personen också kan vara jag.

För om jag hela tiden letar efter acceptans från andra, men glömmer att ge den till mig själv, då kommer det nog alltid att kännas som att något saknas och självkritiken kommer finnas kvar.

Jag tror inte att målet är att sluta bry sig om vad andra tycker. Vi människor behöver varandra. Vi vill känna tillhörighet och bli omtyckta. Men kanske behöver jag bli en av de människor som tycker om mig själv allra mest. En av de människor som inte dömer mig så hårt. En av de människor som ser mina egenheter och tänker: ”Ja, det där är också en del av mig.”

Kanske är det den viktigaste relationen jag har. För människor kommer och går genom mitt liv, det har det alltid gjort, men jag kommer att leva med mig själv varje dag.

Så min tanke jag ska bära med mig, och påminna mig själv om är:

”Det räcker att minst en människa tycker om mig för den jag är. Och det kan vara jag.”

Det är en enkel mening. Men för mig känns den viktig.

Reflektionsfråga: Hur skulle ditt liv förändras om du började behandla dig själv med samma värme och acceptans som du önskar få från andra?

The post Räcker det med en person för att ta bort självkritik? first appeared on Klarhetsresan.

I fantasin är allt enkelt. Målet är polerat och lätt att föreställa sig. När jag kommer nära ser jag istället vardagen: mer ansvar, småtråkiga detaljer och saker som kräver tid och energi. Det är inte alltid så att det nya är fel, det är bara att verkligheten inte är lika romantisk som drömmen. Då börjar jag fundera på om jakten i sig har blivit en del av mig, och om jag egentligen trivs med det jag redan har.

När jag tvekar brukar jag försöka sakta ner. Jag frågar mig själv varför jag började, för att minnas vad som faktiskt lockade från början. Jag tänker igenom vad som skulle förändras i praktiken, inte bara i teorin, och försöker känna efter om det här skulle ge mig mer energi än det tar. Ibland testar jag lite först, istället för att kasta mig in. Det kan räcka med att prova en ny rutin under några veckor eller ta ett sidoprojekt för att känna på hur det känns i vardagen.

Jag märker också att det hjälper att prata med någon jag litar på. Att säga högt att jag är osäker gör ofta tankarna klarare. En vän kan peka ut saker jag missar eller bara bekräfta att det är normalt att känna både ja och nej samtidigt. För mig är det viktigt att inte rusa fram bara för att målet känns lockande i teorin, jag vill veta om det faktiskt gör mig starkare och lyckligare i längden.

Det är sällan svart eller vitt. Ofta är det ett både och, och balansen avgör om förändringen blir en källa till energi eller en källa till dränering. Ibland väljer jag att fortsätta, ibland att stanna kvar och uppskatta det jag redan har och båda valen kan vara rätt, beroende på vad jag vill ha av livet just nu.

Har du varit nära något nytt och plötsligt tvekat?

The post När jag är nära något och plötsligt tvekar first appeared on Klarhetsresan.

Men ändå kan jag ibland känna att jag inte riktigt har vänner. Och då börjar jag fundera på vad vänskap egentligen betyder i min ålder och hos dem som är äldre än jag.

Bekanta — människor jag har trevligt med

När jag tänker på bekanta så är det ofta personer jag har det lätt och trevligt med. Vi pratar om jobbet, familjen, serier, vardagen, livet i allmänhet och lite allt möjligt. Det är trevligt, men det är också ganska… ytligt. Jag märker att jag håller en viss distans. Inte för att jag vill, utan för att relationen liksom är byggd så.

Och det är inget fel med det. Men för mig är det är inte vad jag vill kalla vänskap, jag kallar det bekantskap.

Vänner — människor som får se lite mer av mig

När jag var yngre var vänskap något annat. Man hängde spontant och ofta, man var uppe sent, man delade allt. Det fanns tid, energi och ett helt annat sätt att leva.

Nu när man är vuxen är vänskap på ett helt annat sätt. En vän är någon jag kan:

• vara mig själv med, utan att känna att jag måste vara på ett visst sätt
• prata om känslor, inte bara det som är enkelt och ytligt
• höra av mig till när något känns jobbigt
• skratta med på riktigt, inte bara småsnacka

Det är någon som ser mig lite mer än andra gör, och som känner mig lite mer på djupet. Någon jag känner mig trygg med, även när jag inte är på topp.

Insikt: Vänskap ser annorlunda ut när man blir äldre

Det är inte längre spontana kvällar eller att ses varje dag. Det är inte att dela allt eller att ha samma livsstil. Det är mer som små trygga platser i vardagen, personer där jag kan slappna av en stund.

Och då blir frågan: Har jag kanske vänner utan att kalla dem för det?

Det kan mycket väl vara så. Ibland handlar det inte om att sakna relationer, utan bara om att vi inte har rätt ord för dem. Bekant, kollega, ex, granne… eller är det en ”vän”?

Ett enkelt sätt att känna efter

Jag brukar tänka så här:

Vem skulle jag våga vara lite mer mig själv med?

Den personen är ofta mer vän än bekant, även om vi inte ses ofta, och även om livet är fullt av jobb, barn, ansvar, återhämtning och allt det där som vuxenlivet innebär.

Vänskap i vuxen ålder är inte alltid stort och dramatiskt. Det är ofta något enkelt. En känsla av att kunna vara sig själv, utan att behöva förklara sig.

Och när jag ser på mina relationer med de ögonen… så inser jag att jag kanske inte är så ensam som jag ibland tror.

Hur ser du på saken?

Vilka personer i ditt liv känns trygga, enkla eller trevliga att vara med, även om du inte brukar kalla dem för vänner?

The post 50+ och fundering om vänskap first appeared on Klarhetsresan.

Det finns något magiskt i mötet med andra människor jag inte träffat tidigare. I en kort stund kan en främlings sätt att vara spegla en del av mig som annars ligger dold. När den andra är vänlig, ödmjuk och öppen utan att döma, får jag utrymme att vara den jag vill vara, och jag märker att jag då också blir mer vänlig, ödmjuk och öppen tillbaka. Och det är just den person jag vill vara. Det gör både mig och den andra mer värdefulla.

Mötesdynamiken som speglar mig

När ingen dömer växer mitt mod. En icke-dömande närvaro minskar rädslan för att göra fel eller visa sårbarhet. Den energi jag annars använder till att försvara mig frigörs och jag kan vara mer mig själv.

Ödmjukhet skapar tillit. När någon visar ödmjukhet behöver man inte dominera eller bevisa något. Jag vågar sänka garden och blir samtidigt mer avslappnad.

Öppenhet bjuder in till att utforska. När någon är nyfiken utan att vara påträngande, blir varje fråga en möjlighet för mig att upptäcka nya nyanser av mig själv. Jag prövar ord, känslor och perspektiv, och ser vad som känns rätt.

Hur jag blir mitt bästa jag i mötet med andra

• Jag är närvarande.
  Jag ger min fulla uppmärksamhet och lyssnar utan att planera svar.
• Jag speglar tillbaka.
  Jag bekräftar vad jag hör: ”Jag hör att det var svårt för dig” eller ”Det låter som att du blev glad”. Det skapar värde för den andra och stärker min egen empati.
• Jag visar ödmjukhet.
  Jag delar det jag inte vet eller det jag lär mig i stunden. Det gör mig mänsklig och inbjuder till ömsesidighet.
• Jag undviker att döma.
  Jag håller tillbaka snabba tolkningar och frågar istället: ”Hur kändes det?” eller ”Vad menar du när du säger så?”
• Jag bekräftar den andres värde.
  Ett enkelt ”Tack, det var snällt av dig” får både mig och den andra att känna sig sedda.

Avslutning och uppmuntran till dig

Möten med andra är inte bara sociala utbyten, de är även speglar. När jag möter vänlighet, ödmjukhet och öppenhet i en annan människa får jag tillåtelse att vara samma person tillbaka. Det gör både den andra och mig själv mer värdefulla.

Uppmuntran till dig: Våga möta nya människor med öppenhet, nyfikenhet och intresse. Låt deras goda sidor spegla fram delar av dig som du kanske inte visste fanns. På så sätt kan du hitta dig själv i möten med andra.

The post Att lära känna sig själv genom mötet med andra first appeared on Klarhetsresan.

Men jag har också märkt att små saker kan hjälpa mig att hitta tillbaka: att tänka på människor som tycker om mig, att räta på ryggen eller att våga säga en enda mening tydligt. Det är ofta de små handlingarna som gör störst skillnad.

Mina tips för att få tillbaka ditt självförtroende

1. Fånga stunden när du börjar krympa

Det första steget är att märka när du börjar hålla tillbaka dig själv i ett samtal. Kanske flackar du med blicken, kanske blir du kort i tonen eller låter andra ta över. Just i den stunden kan du göra något litet som bryter mönstret: räta på ryggen, lyft blicken och håll ögonkontakt en sekund längre än du brukar. Stärk rösten lite när du pratar. De små justeringarna kan ge en oväntat stor boost i samtalet.

3. Agera som om du redan hade självförtroende

Självförtroende är inte alltid en känsla som kommer först, ibland behöver man agera sig dit. När du känner dig osäker i ett samtal, prova att göra något du skulle gjort om du kände dig trygg: tala tydligt, håll blicken stadig och säg tyst till dig själv: “Jag är okej som jag är.” Det låter enkelt, men det hjälper hjärnan att hitta tillbaka till en stabilare känsla.

5. Ta små steg som ger dig kontroll i samtalet

När du pratar med någon och känner att självförtroendet sviktar, ta ett litet steg som lugnar tempot. Tala lite långsammare och mer tydligt. Ge dig själv en kort stund att reflektera innan du svarar, men fastna inte i övertänkande. Låt det vara spontant. Den lilla pausen kan göra att du känner dig mer trygg och närvarande i samtalet.

Avslutning

Alla hamnar i svackor ibland. Det betyder inte att du är svag, det betyder att du är mänsklig. Och varje gång du står kvar lite längre, talar lite tydligare eller vågar vara dig själv, visar du en styrka som är lätt att glömma bort.

Du är bättre än du tror. Du är värdefull, du är viktig — du är bäst! Glöm inte det.

Reflektionsfråga

Vad kan hjälpa dig när ditt självförtroende sviktar? Är det att räta på ryggen, tala tydligare — eller kanske sjunga en peppig låt som får dig att känna dig som ditt bästa jag?

The post Självförtroende i sociala samtal – när det sviktar och hur du hittar tillbaka first appeared on Klarhetsresan.

Jag sitter här en helt vanlig vardagskväll och inser att jag… är ensam. Inte på ett dramatiskt sätt, inte på ett sorgligt sätt… bara ensam. För första gången på väldigt länge är det ingen som behöver mig. Ingen som ropar, frågar, förväntar sig. Det är bara jag och tystnaden (och massa måsar som skriker för att deras ungar lämnar boet ).

Och det känns… märkligt.

Jag hade bestämt mig för att inte ta tag i alla måsten. Lite nytta gör jag, men inget stort (tvättar handdukar och skriver detta inlägg). Ändå kan jag inte riktigt slappna av. Det är som om jag går runt och väntar på något. Men vad?

När livet varit inrutat för länge

Jag märker hur ovant det här är. Mitt liv har varit så inrutat, så fyllt av rutiner och ansvar, att jag nästan glömt hur det känns att bestämma över min egen tid. Att bara få vara. Att inte vara på väg någonstans.

Det här är en del av min resa, att långsamt hitta tillbaka till egen tid, egen rytm och egen närvaro.

Vad är det jag väntar på?

När jag känner efter lite mer så tror jag att jag vet vad som skaver.

Jag går och väntar på att någon ska behöva mig.

Ett sms. Ett Messenger-pling. Ett samtal. En fråga. En förväntan.

Det är som om min kropp fortfarande är inställd på att vara redo. Som om jag är programmerad att reagera så fort någon drar i mig. Jag har en tendens att alltid svara, alltid ställer upp, alltid finns där. Och när ingen hör av sig… då känns det nästan som att något är fel.

Det är en märklig insikt, att tystnaden kan kännas mer stressande än ljudet av en notis eller att någon ropar på mig.

Måste jag svara? Måste jag ställa upp?

Det är en fråga jag brottas med. Och svaret är egentligen ganska enkelt:

Om det handlar om mina barn: självklart. Men allt annat? Nej.

Jag måste inte svara direkt. Jag måste inte vara tillgänglig hela tiden. Jag måste inte bära allt.

Det här är en del av min personliga utveckling, att lära mig gränser utan skuld och att inte automatiskt kliva in i rollen som en problemlösare.

Den nya sortens ensamhet

Det här är inte ensamhet som i att vara övergiven. Det är ensamhet som i att få utrymme. Och jag märker att jag behöver träna på det.

Att vila utan att vänta på nästa avbrott. Att låta tystnaden vara tystnad. Att känna efter vad jag vill, inte vad någon annan behöver.

Det är en ny sorts frihet. Lite obekväm. Lite skör. Men också väldigt viktig och på något sätt skön.

Reflektionsfråga

När du får en stund för dig själv, vad är det första som händer i dig? Känner du lugn, rastlöshet, skuld, frihet… eller något helt annat?

The post Att våga vila. Om ensamhet, gränser och att välja sig själv first appeared on Klarhetsresan.

Jag bestämde mig för att ta det lugnt och inte stressa in i något nytt förhållande. Istället ville jag fokusera på mig själv, inte fylla några tomrum eller tappa bort mig i någon annans behov. Jag ville stanna upp, lyssna inåt och låta allt få mogna i sin egen takt. Det blev viktigt för mig att leva mer i linje med mina egna värderingar och det som verkligen betyder något för mig, snarare än att bara följa förväntningar eller jaga det som går snabbast. Jag ville hitta en riktning som känns rätt för mig.

Att gå isär var tufft, men det gav mig också en chans att växa. Smärtan öppnade upp för en ny sorts klarhet, där jag kunde se vad som verkligen betyder något för mig. Jag började förstå mina egna mönster bättre och släppa taget om roller som inte längre passade mig. När jag lever mer i linje med mina värderingar känner jag mig starkare och vågar lyssna på mitt hjärta på ett sätt jag inte gjort förut.

Jag skyndar mig inte längre. Istället låter jag livet landa och min riktning växa fram inifrån, styrd av mina värderingar. Detta är inte ensamhet, det är ett medvetet val att leva mer äkta, närvarande och i linje med den jag strävar efter att vara.

Just nu ser jag med spänning fram emot framtiden och är nyfiken på vad den har att erbjuda. 

The post När två blir en, återvänder jag till mina värderingar. first appeared on Klarhetsresan.

The post Att reflektera utan flum och utan krångel first appeared on Klarhetsresan.

The post Skapa en trygg ekonomi fri från stress first appeared on Klarhetsresan.

För mig dyker motståndet ofta upp när en uppgift saknar mening. Det är som om kroppen bromsar och säger: “Varför gör jag det här?” Och när jag inte har ett bra svar, då fastnar jag. Inte för att jag är lat, utan för att uppgiften inte är förankrad i något som känns viktigt.

När jag stannar upp och lyssnar

I stället för att pressa mig igenom motståndet försöker jag stanna upp och fråga mig själv varför. Och inte bara en gång, utan minst tre gånger. Första svaret är nästan alltid ytligt: “Jag borde göra det här.” Andra svaret kommer lite djupare: “Det här leder mig närmare något jag vill.” Tredje svaret landar ofta i kärnan: “Det här är viktigt för mig för att…”

När jag hittar den där kärnan brukar motståndet släppa. Inte för att uppgiften blivit lättare, utan för att den fått mening.

När meningen inte finns i mig själv

Ibland hittar jag ingen egen mening, hur många “varför” jag än ställer. Och då försöker jag inte längre tvinga fram en. I stället frågar jag mig: “Ger det här mening för någon annan?” Förvånansvärt ofta gör det det. Kanske underlättar det för en kollega, skapar trygghet för någon jag bryr mig om, eller gör vardagen lite lättare för någon annan.

Och då händer något. Jag ser på uppgiften med andra ögon. Den blir inte min, men den blir viktig ändå. När jag känner mig betydelsefull, när jag märker att något jag gör faktiskt gör skillnad, då minskar motståndet. Det är som om kroppen säger: “Det här spelar roll.”

Motstånd som en väg inåt

Ju mer jag lär mig om mig själv, desto mer inser jag att motstånd inte är något jag ska kämpa emot. Det är något jag ska lyssna på. Varje gång jag stannar upp, ställer mina “varför”-frågor och letar efter mening, i mig själv eller i relation till andra, så förstår jag mig själv lite bättre. Jag ser vad som driver mig, vad som saknas, vad som betyder något.

Motståndet blir som en liten uppmaning: “Här finns något att upptäcka.”

Att växa genom det som tar emot

När jag vågar möta motståndet i stället för att skämmas över det, så växer jag. Jag blir tydligare med vad jag vill, vad jag behöver och vad som faktiskt spelar roll. Och det fina är att det gäller både de stora livsvalen och de små vardagliga uppgifterna. Varje gång jag tar mig igenom motståndet, inte genom att pressa, utan genom att förstå, blir jag lite mer mig själv.

Kärnan

Motstånd är inte ett hinder. Det är en inbjudan. En chans att stanna upp, lyssna och hitta mening. En möjlighet att växa, både i riktning och i självkännedom.

Vilket motstånd i ditt liv skulle kunna vara en vägvisare, om du stannade upp och lyssnade på det?

The post Motstånd är inte ett hinder, det är en vägvisare first appeared on Klarhetsresan.